Inspirerad av Joshs kåseri om sina piller och de många inlägg jag läst den senaste tiden om olyckliga horor…
Jag har aldrig varit prostituerad, jag har aldrig kastat mig från en balkong, men jag har varit deprimerad.
Jag vill inte riktigt räkna efter hur många år jag tappade. Det är en gråskala och det gick upp och ned.
Till skillnad mot Josh så hara jag aldrig ätit piller, för till skillnad från Josh så var det inte ett kemisk problem. I alla fall inte till en början.
Det började min andra termin på universitetet. Jag hade gjort slut på ett destruktivt förhållande och skaffat mig egen lägenhet i Ryd. Det Psykot (politiker, då som nu, självklart) hade ätit upp all min självkänsla och all min energi med lite hjälp från andra närstående som inte heller de mådde helt bra.
Den terminen satt jag bara och tittade rakt framför mig. Oftast på TVn. Nästa termin började jag åter fungera och träffade någon och blev kär. Någon som hade varit fantastisk om jag varit tillräckligt stark och frisk för att sätta gränser och eventuellt hålla det på en vänskaplig bas om gränssättandet inte fungerat. Var mest trött ledsen och arg, på det där sättet som man blir när människor beter sig illa – och man låter dem.
Till hösten var jag halvvägs under isen och på grund av föregående hösttermins studieresultat även utan studiemedel.
Försökte, försökte och försökte.
Hade någon förklarat för mig att man inte kan plugga med en depression, utan inkomster, utan vettigt näringsintag, litteratur etc så hade jag kanske lyssnat. Jag vet inte – hoppas det. Men folk frågade mest om det här med studier verkligen var för mig. Och jag visste ju att jag inte var dum, tvärt om, och jag visste att ett outbildat jobb var inget för mig i längden. Så visst skulle jag plugga.
Nåja det sunkade på ett par år. Höll mig flytande med hjälp av vänner och familj, även om det ofta var samma människor som hjälpte mig som också drog ned mig. Ömsom ville jag inte söka hjälp, för jag visste att resurserna var små och det fanns säkert dem som mådde sämre och behövde hjälpen, ömsom sökte jag hjälp. Har på gott och ont alltid haft ett yttre och en attityd som får folk att tro att jag är framgångsrik och odödlig. Blev sällan trodd. Fick järntabletter och flera gånger blev jag av läkare ombedd att ge min egen diagnos. Trött, orkeslös, allt svårare att fokusera, dåligt minne. Inte direkt ledsen, mer än ett par gånger om dagen (vilket enligt min uppfattning var rätt ok) mest arg eller blassé. Inte fan visste jag!
Efter ett par år tog det slut. Sunkandet. Jag vaknade på morgonen. Min respektive försåg mig med frukost och jag somnade. Blev väckt till lunch och somnade. Jag var vaken en 4 timmar per dygn.
Efter en kort tid tog Mamma mig till akut-psyk. Pratade ett tag med en trevlig sköterska som verkade fatta läget. Så kom mötet med läkaren. Jag försökte förklara hur turerna med CSN slitit, att jag kom från en jobbig bakgrund. Han fräste att någon inkomst-tjänst var inte sjukhuset. Dessutom förstod han att jag hade dålig ekonomi när jag shoppade upp alla mina pengar. Han blängde på min uppenbarelse. Jag minns än i detalj – allt från den svarta yllekavaj från 60-talet som jag ärvt efter mormor, till toppen jag ärvt efter syster till de svarta byxorna som jag köpte för 150 kr på Kappahls rea, men som var propra med pressveck. Jag förklarade att jag inte ville ha hjälp med ekonomin, men att jag ville ha hjälp att bearbeta min historia. Någon terapi hade de inte att erbjuda, men jag kunde få ett recept på piller.
Jag sa att jag inte ville dölja mina problem, jag ville lösa dem och han framhärdade i att terapihjälp kunde jag glömma, med ett recept kunde han skriva ut. Akut-psyk i Linköping mina damer och herrar!
Apatisk tog jag receptet, mer som ett bevis på att mötet ägt rum och gick. Receptet sitter kvar outhämtat i en pärm. Någon gång skall jag skicka ett tackkort till läkaren… Var i betydligt sämre skick efter sjukhusbesöket än före.
Mamma försökte reda ut min ekonomi genom att kontakta sociala förvaltningen. Eftersom jag inte haft inkomster och därmed mat hade jag tappat ruggigt mycket vikt och vägde en 45 kilo. Mamma oroade sig för min vikt, vilket fick socialsekreteraren att tro att jag led av anorexia vilket fick henne att erbjuda terapihjälp för detta. Denna missuppfattning var min smala lycka och under ett par års tid gick jag i terapi hos den fantastisak Stellan Dahlqvist på Exodus i Linköpingsom åtog sig mitt fall, även sedan han insett att det inte var anorexia eller ätstörningar det var frågan om.
Kom hyfsat på fötter, men inte helt. Trasslade till livet några fler gånger. Helt enkelt för att jag inte förstod att jag förtjänade bättre. Mitt näst sista trassel var som så ofta en relation. Denna gång med någon som jag känt sedan länge och respekterade högt. Dessvärre gjorde det att jag inte var så misstänksam som jag borde och inte märkte att jag genom att försöka få allt att fungera (han var gravt utbränd), studier, distansförhållande och extraknäck brände ut mig själv. Efter ett år ringde han och gjorde slut per telefon, dagen före terminens största tenta. Jag minns än hur jag satt på tentan och inte kom så långt att jag lyckades skriva, för handen skakade för mycket. Allt brast och kroppen gick åt skogen. I ett och ett års tid led jag av migränanfall flera gånger i veckan, hörde min egen puls dygnet runt, tinnitus, extremt överkänslig hörsel, hjärtklappning, sov inte, ångest. You name it…
Jag hade ju lärt mig att jag inte var sjuk ens när jag mådde som sämst, för det var ju aldrig någon som trodde mig. Så jag arbetade mig igenom tiden. Läste om självhjälp. Efter ett år hade symtomen ebbat av och närminnet översteg 10 sekunder. Det var väl uppenbart att det var nu eller aldrig vad gäller att hitta ett nytt sätt att leva. Men alla dumheter går att göra en gång extra. Som grand finale kandiderade jag till kårstyrelsen, för att försäkra mig om att verkligen sätta allt på test. Få organisationer är så livsfarliga som politiska där du sätter ihop människor att jobba utan relevanta kunskaper, utan fungerande organisationsstrukturer och med “lite” lagom politisk prestige där alla utopia skall förverkligas. Av styrelsens 7 valda heltidsarvoderade ledamöter var det bara två som inte övervägde att hoppa av, de mest kallhamrade som också valde att stanna och förgylla organisationen ett år till. 2 hoppade av. Jag var sjuk ett par månader på grund av den sociala strukturen, men tack och lov inte mer.
Så vad är då den sedelärande slutklämmen?
Vill man göra sig illa så gör man det. Prostitution kan vara ett sätt, men det finns otaliga andra. Dåliga relationer, osunda arbetsplatser, svensk sjukvård är några exempel.
Jag önskar att människor som Adaktusson, som annars är en av få respektvärda journalister, tillsammans med många andra debattörer hade förståelse för livets svårigheter innan de använder dem som tillhygge i en politisk debatt.
Jag önskar att svenska politiker (framförallt de som har ett överskott på moralkakor) behandlade svensk vård och därmed även svensk psykvård som något annat än en variabel i kontot valfläsk.
Skulle man verkligen värna de svaga och de utsatta så skulle man se till att vi har en fungerande psykvård i landet. Inte bara för de komplett rubbade Anna Lind-killarna utan även för de som av medicinska eller personliga skäl går under isen. Det är lätt att räkna vårdens misslyckanden i antalet vansinnesdåd, men hur många livsår går åt skogen i tysthet? Hur många liv kastas helt bort? Har man aldrig varit deprimerad så förstår man inte hur fruktansvärt det är. Som att ständigt jagas av ett obeskrivligt fasansfullt monster som förstenar en både till kropp och själ, men som ingen annan ser. Det finns ingenting – ingenting – som jag är så rädd för som en ny depression. Idag vet jag tack och lov att de för min del är miljömässigt betingade och därför går att undvika. Men innan man lärt sig det – och hur man gör för att undvika sådana situationer. Sannolikt hade jag den där första terminen och tiden efter varit betjänt av medicin i kombination med terapi, för att kunna hantera såväl tillvaron som terapin själv. Inte minst hade jag varit betjänt av att sjukvårde inte krävde att jag själv skulle ställa diagnos för att få hjälp och att man inte behöver se smutsig, trasig och lelös ut för att bli betrodd när man säger sig må dåligt. En sjukvård som inte sållar bland patienterna genom att i entren fråga om personen är suicidal.
Det är sånt som jag grunnar över när jag t.ex. läser Adaktussons artikel. Vad gör dessa människor som förfasas över hur dåligt andra mår för att lösa problemet? Vad ges för möjlighet till människor som mår dåligt att få hjälp och byta spår?
Visst kan man förbjuda. I mitt fall hade man behövt förbjuda universitetsstudier, CSN, svensk vård, relationer, familj, svåra upplevelser, studentorganisationer, TVn som höll mig sällskap genom apatin, alla som inte såg och förstod och därför lät mig fortsätta. Fast mest mig. Utan mig hade jag inte ägnat ett antal år åt att ha sönder mig på min omvärld.
Avslutningsvis
- ett tack till Josh som med sina kåserier med jämna mellanrum påminner mig om det svarta monstret. Att det inte är här längre, men att jag inte är ensam om att veta att det finns, att ibland känna doften från dess käftar.
Intressant? depression, vård, psyk-vård, prostitution, svaghet, moralkaka, adaktusson, personligt
Arkiverad under: Det offentliga Sverige, Ideologi, Jämställdhet och/eller genus, Prostitution och avtalsfrihet, Statsrevision, Studentkår
Det var en fasansfull historia det där. Oerhört starkt att ta sig ur det – jag menar, jag vet ju en del om vilken “hjälp” det finns att få. Det är också skönt att läsa om andra som berättar om det jag känner igen men som är så svårt att förklara. I synnerhet när det kan berättas så bra och utan självömkan.
Man kan inte förbjuda bort problem hur mycket Adaktusson och andra tycks tro det. I värsta fall förbjuder man bara symptomen vilket gör det ännu svårare att komma tillrätta med problemen.
Avslutningsvis är jag också glad att andra kan inspireras och ta vara på det jag själv berättar.
Bra inlägg! Tack för att du berättar och är så insiktsfull.
En sak som Adaktusson skriver är t.ex. att han tror att alla kvinnor som säljer sex har varit utsatta för övergrepp som barn och att man därför ska vara emot prostitution. Kan någon förklara för mig logiskt hur ett borttagande av prostitution skulle ha förhindrat att dessa kvinnor utsattes för det som barn!?!
Vi är många som inte mår bra och lider av depression och ångest. Jag mår så pass dåligt nu så att det är svårt för mig att jobba som eskort -> dålig ekonomi -> oror och ångest -> kan inte jobba
En ond cirkel, sen försöker motståndare till prostitution även använda detta mot mig. De försöker minska min trovärdighet genom att skriva … Isabella är ju psykisk sjuk!!! *Stor suck* Och visst jag har blivit varnad för att vara så öppen som jag är, att de skulle användas emot mig, men ok låt dem göra det då! Människor som har en sådan människosyn är inga människor som förtjänar min respekt.
I: Dilemmat är att de inte lyckas hålla ordning på logiken. Sannolikt finns det en hel del sexarbetare som utsatts för övergrepp, jag skulle också gissa att en stor andel av de som överhuvudtaget är sexuellt utagerande har den historien, precis som en stor andel av sexuellt inbundna.
Men som du själv säger – hur påverkar deras agerande de som drabbats av övergrepp, eller annan olycka? Har de rätt i sin statistik så vore det långt mer relevant att inte ge de drabbade ytterligare en sak att skämmas för och hymla med och har de fel så har de åter satt människor i en hemsk situation utan att uppnå någon förbättring för de utsatta.
Genom en lätt tillgänglig och effektiv vård skulle de komma åt de som utsatts för övergrepp, de som på fel premisser kommit in på prostitution, folk som på andra sätt behöver få hjälp att få rättsida på själsliv och kemiska balanser.
Ekonomi är en stark faktor vad det gäller att dra ned. Kanske skulle man också i sammanhanget se på hur lätt det är för människor att generellt försörja sig och att skaffa ett trygghetskapital som gör att de klarar vissa ups-and-downs.
Ett personligt och oombett råd. Får den här debatten dig att bli deprimerad/mer deprimerad så borde du backa. Bums. Inga högre världen är högre än ansvaret och målsättning att må bra själv. Nu, inte sen. Och det trots att det du säger och gör är fantastiskt viktigt. Men inte så viktigt.
Var rädd om dig!
Instämmer med Sophias råd.
Inget ideologiskt mål är så viktigt att det är motiverar offrandet av enskilda individer, ej heller sig själv.
Jag vet att jag borde backa men i hela mitt liv har ett starkt rättspatos och en mun som inte kan hålla käft ställt till det för mig
Men jag kommer nog snart att behöva stänga av nätet och isolera mig från debatten i ett par veckor.
Tack för er omsorg
[...] hjärtat hos den som läser det) om sin sorg över att ha en kronisk sjukdom. Och Dexion skriver om depression liksom att Nian skriver om att försöka få läkare att förstå att hon faktiskt är [...]